En morgon tidig vid Ahlain,
när stjärnorna ännu lyste klart,
gav den vackraste av de vackra sig av,
mot Siagård
Vår modiga drottning reste själv,
med bara en vaktstyrka bakom sig.
Hon hade hopp om folkets stöd,
men det var folk som svek
Ett val av länsherre i Siagård,
ställde henne vis dödens port.
Hon dräptes av fega och skamliga män,
och vi saknar henne än.
Hennes mjuka ögon och känsliga hand..
Hon är den vi ville följa till världens rand.
Den vackraste vi ser aldrig mer,
men i hjärtat lever hon kvar.